Den här världen

Den är så vacker men samtidigt så otroligt ful.

 

De senaste två åren har verkligen varit en bergochdalbana. Jag vill skriva något insiktsfullt om dem utan att det ska bli för klyschigt. Men, och det här har jag sagt förr, klyschor är klyschor av en anledning. Om det är något jag har lärt mig så är det att man bara kan leva sitt liv för sin egen skull. Det går bortom att "inte bry sig om vad andra tycker". Du är huvudrollen i ditt liv och det är din ynnest att ta dig an rollen med så mycket lust och entusiasm du önskar. Livet kan skita sig, på ett sätt som ligger långt bortom vår kontroll, men det går fan alltid att vända. Det vill jag tro i alla fall. Skit händer och det måste vi leva med. Men lev! Lev för det som är viktigt. Det som gör dig lycklig. Dom som gör dig lycklig. Ingen, INGEN, kommer tacka dig för att du går olycklig genom ditt liv. Vem fan bryr sig? Alla har fullt upp att älta sin egen skit. Om du väljer att vara statist i ditt liv, ja då har du valt det, men valde du det för DIN skull? Eller trodde du att det skulle göra någon annan gott om du agerade så? Ta ansvar för ditt mående. För i helvete. Sen har vi de som bara lever för sin egen skull men tror att de gör andra gott längs med vägen... Sådana människor vill jag ge en örfil och sen en smärtsam inblick i hur deras agerande påverkar andra. Men människor som gör så förtjänar inte ens den uppmärksamheten. Karma kommer bita dem i rumpan, karma, ödet, eller att de gräver sin egen grav så djupt att de tillslut inte kommer upp ur hålet.

 

Det känns som att det har gått 10 år de senaste två åren. Jag känner mig helt annorlunda men jag har aldrig känt mig mer som mig själv. Jag vet vem jag är, vad jag står för, vilka som är mina vänner, vilka jag vill ha i mitt liv, vilka jag älskar. Jag känner mig så otroligt lugn i det. Jag känner mig så lugn.

 

Sedan jag fick min blodpropp i lungan har den ena dramatiska händelsen lagts till den förra. Det sägs att dödliga sjukdomar kan ändra en människas sätt att se på sin omvärld. Det stämmer delvis in på mig. Men det är bra många fler händelser som har etsats sig fast och gjort att jag förstår vad som är viktigast i mitt liv. Vad kan det då vara undrar ni kanske? Jag har ställt mig själv den frågan. Det som dyker upp är självklart, Kärleken. Att älska och att bli älskad, för den man är och att älska lika villkorslöst tillbaka. Men även kärleken till allt; naturen, djuren, dans, godis, bilar, resor, musik, språk... Allt. Det är en spännande värld full av överflöd vi lever i. Det är lätt att bli girig, och var det för fan! Vi har (så vitt jag vet) bara ett liv. Var girig!

 

Vad är det som har hänt då? Varför är världen vacker men ful? Kärleken är vacker men ibland undrar jag om apokalypsen närmar sig. Vad har hänt? Det är så otroligt rått och kallt. Vad vissa människor gör mot andra är obegripligt. Jag vill tro att det grundar sig i att de egentligen inte har en aning om vad de håller på med. De har totalt glömt bort att leva sitt liv för sin skull. De lever efter regler de tror de behöver följa och blir gravt olyckliga till följd. Denna olycka tar sig alla möjliga uttryck och den mynnar sällan ut i något gott. Folk som behöver hjälp kanske aldrig får den. Folk som behöver kärlek kanske aldrig får den.

 

Ibland är världen verkligt ond. Så jävla ond. Vänner har drabbats av ren ondska. Saker som jag helst vill glömma har hänt, men de har hänt. Man står handfallen, oförmögen att göra ett piss åt situationen. Det är bara att fortsätta finnas till, finnas för dom man älskar. Jag tror att det räcker väldigt långt. Längre än vad man tror.

 

Jag känner mig stor nu. Jag klarar mig. Jag är rätt tuff ändå om jag får säga det själv. Ibland känner jag mig hellöjlig. Högt och lågt. Kontraster. Det är världen i ett nötskal.

 

Vad ville jag ha sagt med allt det här? Jag skriver det för min egen skull, men tack för att du ville läsa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0