detsajagkanske

Ojoj vad jag känner jag jag snubblar runt med mina sista krafter just nu. Allt jag har i mitt liv nu kräver så sjukt mycket uppmärksamhet.

Skolan är snart slut, jag har inte fått in någon ny PM till exjobbsnämnden. Vilket innebär att jag inte ens vet om jag kommer få jobba med det jag vill jobba med. Dansen, som jag älskar och brinner för  kan bli väldigt väldigt tröttande. Jag slungas mellan att vara svinkaxig, känner att jag klarar allt till att jag bara vill krypa under täcket och gömma mig lite. Det är galet jobbigt att vara bort från Jimmie så mycket som jag är. Jag har samtidigt börjat få sjukt mycket separationsångest gentemot mina underbara tjejor här i Eskilstuna. Sen har vi brudarna i Stockholm som inte får så mycket som jag skulle vilja ge, tur att vi drar iväg på en weekend snart så att vi verkligen kan skämma bort varandra med uppmärksamhet. Sen min familj, har inte träffat dem på över en månad. När ska jag hinna klämma in den där middagen jag alltid säger att jag ska komma på?

Det skulle vara smidigt att kunna klona sig själv just nu. Mitt problem är att jag gör tvärtom när jag tycker att det blir för jobbigt. Jag blir så liten som möjligt och fastnar med någon tvserie jag inte ens gillar och skjuter på allt jobbigt tills det blir ännu jobbigare. Dumt, jag vet... Men, det mesta löser sig, ja, saker och ting har en galen förmåga att falla på plats. Vi lever i ett sådant banalt samhälle där våra prioriteringar ligger på helt fel saker. Ibland måste vi stanna upp och tänka efter. Vad är viktigt? Vad gör mig lycklig?

Djupa tankar en måndag.