detsajagkanske

Igår kväll var jag så trött att mitt periferiseende på höger öga försvann. Jag tyckte det var konstigt att jag inte kunde fokusera på texten i min mobil, min balans kändes liksom lite off också. Jorå, testade att hålla upp händerna i utkanten av mitt vanliga 180graderssynfält. Högerhanden syntes inte. Läskigt!

Det är konstigt hur långt man klarar av att pressa sig själv. Jag förstår inte hur vissa människor klarar sig på 4 timmar sömn och sen orkar köra race hela dagarna. Visst, till slut kanske det blir en vana. Men jag är inte van än. Så jag är TRÖTT!

Idag ska jag iväg på kollationering (när man läser igenom hela pjäsen från början till slut) för Jesus Christ Superstar. Blir kul att träffa hela ensemblen. En skum grej är att jag inte är spänd eller nervös, knappt laddad. Att jag ska få stå på scen inför ett fyllt Göta där folk har betalat 600kr var för sina biljetter känns väldigt avlägset. Måste försöka visualisera det!

Nu måste jag göra matsäck och trycka i mig lunch. Jag ska ju driva på mina kära zumbadeltagare ikväll också. Jag längtar redan till passet. När musiken börjar dunka känner jag mig hemma!


PUSS PUSS!